måndag, februari 09, 2009

Att älska rostigt

kan för en del vara mycket märkligt. Till exempel i min 17-åriges sons ögon. Han förstår ingenting när hans mamma blir lyrisk av en rostig ring med ståltråd eller några rostiga lyktor. Och jag som tycker att det är finfina grejor. Visst förstår ni mig?

4 kommentarer:

Inspiration i vitt sa...

Det är klart att jag förstår dig och håller med dig gör jag oxå, har själv taggtråd som jag gjort figurer av.
Kram på dig/Ingela.

♥Min Eden♥ sa...

Oj oj jag förstår dig precis! Jag är exakt likadan. Min trädgård är rena junk-trädgården. Och inte ens en vuxen (min man :) förstår sig på mig. Jag måste ha fått det via modersmjölken, för min mor har också gamla rositga grejor i rabatten.
kram

Anonym sa...

Självklart! Rostigt är finfint! Det bästa av allt är ju att så länge inte omgivningen förstår det här med rostigt så kan man ju vara den personen som lyckas göra riktigt stora fynd på en helt vanlig liten promenad!
Växthusmadam

Lisa Marklund sa...

Rostigt är vackert på ett rått sätt. Din rostiga stålstrådsring gillar jag skarpt.
Kram Lisa