Kvällstankar

Sitter i soffan och ser på Idol. Läser igenom ovanstående och fundera över mig själv, mitt liv, mina känslor. Så länge jag känt sorgen, smärtan, hålet och krampen i bröstet. Men också annat. Glädje, kärlek, lycka och stolthet. Stolthet över mina barn. Mina vackra, underbara fina barn. Som alla blivit sådana fantastiska människor. Glädje över att de alla verkar ha hittat rätt i livet men har mycket spännande framför sig. Lycka över att de vid sin sida har de allra finaste pojk- och flickvänner man kan tänka sig. Lycka över att de gärna kommer hem på söndagsmiddag när jag orkar laga den. Lycka över att äldsta sonen redan bokat plats för mig hemma hos sig när jag verkligen inte orkar mer. Lycka över stora varma bamsekramar av söner som är större och starkare än jag och lycka över små fina ord från dottern.

Jag känner också glädje över att ibland då och då kunna ställa upp för någon annan som har det jobbigt och svårt och känna att mina ord gör nytta.

Så mycket som är bra och ger livet mening. Jag önskar att jag kunde vila i det och slippa det stora svarta. Slippa sömnlösheten och gråten i halsen. Slippa tröttheten och förlamningen. Slippa krampen i bröstet som känns allt oftare. Krampen som kommer från kampen att hålla skriet inom mig. Skriet som ständigt ekar inom mig och som jag tryckt undan så länge. Skriet som aldrig någon har hört men kanske många anat. Skriet som studsar mellan cellerna i kroppen och sprider värk i varje del. Skriet jag dämpat så många gånger i kudden och skriet som aldrig tystnar. Nu måste jag släppa ut skriet och slippa krampen. Jag måste sluta kämpa emot och låta allting komma och välla ut i det fria. Jag hoppas jag kan stå stark i stormen!

Fosterstadie

Ibland känner jag att det skulle vara väldigt skönt att återgå till fosterstadiet! Känner ni samma sak ibland?

Mellanbror

En dag för några år sedan ringde telefonen. Det var mellanbror. Vi pratar ofta i telefonen sedan han flyttade tillbaka till Stockholm. Han är min bästa vän, min själsfrände, min tvillingsjäl. Han är den som känner mig allra bäst och som kommer ur samma blod. Han känner mina svagheter och han känner mina styrkor och han vet precis allting om mig. Vi har skrattat så mycket tillsammans och delat så mycket sorg. Vi har bråkat och enats, retats och kramats. Han är envis som få min mellanbror och hans principer kan driva vem som helt till vansinne. Men han är ärlig och klok och modig och fin och blir älskad av alla han möter. Han har funnits vid min sida hela livet och närhelst jag behöver så lyfter jag luren och hör min mellanbrors röst. När det ringer den där dagen för några år sedan så hör jag allvaret i hans röst. Jag hör – men vill inte höra. Jag vill inte höra när han berättar att han fått cancer. Jag vill inte höra när han berättar att det är samma som mamma hade, jag vill inte höra när han berättar om strålning och operation om cellgift och sjukhus. Jag vill bara skrika och sparka och slåss och hata och jag dör tusen dödar igen.

Nu flera år senare finns han fortfarande här mitt i livet hos oss och jag är så tacksam. Han är levande, varm och stark och alltid i min tanke och mitt hjärta. Jag kan när som helst känna känslan av hans varma hand i min och jag vet att han alltid leder mig rätt. Ett liv utan honom är ett omöjligt liv.

Älskade unge

Idag kände jag mig inget vidare men bestämde mig för att gå en promenad i sakta mak, få lite luft och rensa hjärnan. Jag satt på mig mina solglasögon för att skärma av världen lite, tog på mig min långa svarta kappa och lindade in mig i en stor svart halsduk. Sen gick jag ut i det grå och det disiga. När jag gått ett tag vill jag prata lite med äldste sonen för det var så länge sedan. Sedan följde ett långt samtal där alla mina tankar och känslor bubblade upp i mig. Kanske skulle han inte behöva ta det men varför ska bara mammor trösta barnen? När de är vuxna kan de kanske trösta lite tillbaka? Och det gjorde min älskade stora son. Han lyssnade och stöttade och när jag gråtit en stund sa han att han skulle komma över och fika lite. Jag traskade hemåt, köpte några bullar på vägen och väntade. Det ringde på dörren och där stod han men fyra röda rosor med tillhörande lapp. Det var fyra röda rosor, ett för varje barn. Och när jag läst lappen blev jag så rörd att jag grät och hulkade en lång stund med hans armar i en stor kram. Sedan fikade vi och hade en mysig stund och nu mår jag bättre, Min stora son är fantastisk och underbar. älskad av alla och mest av mig. Han går genom livet och ser bara möjligheter. Han är social och har tusen vänner. Han har lett och strålat sen han föddes och han skänker mig så mycket glädje. Vilket förstås även de andra barnen gör men detta inlägg är till honom. Tack för att du stöttade mig älskade son och tack för att du lovat ta hand om mig när jag blir gammal. Det känns så tryggt. Jag älskar dig och ska spara din lapp för evigt!

10000

Så många har just nu besökt min blogg. Trevligt!

Kantstött

Idag känner jag mig ledsen och nere av en helt annan anledning än av mina gamla minnen. Jag finner mig själv indragen i en mycket märklig situation som jag inte alls förstår hur jag kunnat hamna i. Jag vet inte riktigt hur det kommer sluta men jag har stöd av en vän och är så tacksam för det.

Idag

har maken och jag varit lediga tillsammans och haft lite sportlov. Men vi har inte sportat så mycket. Dock blev det en liten tur till IKEA där vi köpte grejer till hallen som vi renoverar. En liten fika hann vi också med bland 1000 andra sportlovslediga. Så blev det lite Bauhaus och K-Rauta när vi ändå var igång. Jag sitter också och "filar på" en text om min mellanbror. Det är viktigt för mig att den blir bra så jag får nog fila lite till. Sen finns ännu en i huvudet om lillebror. Så när jag filat färdigt så kommer de. Ikväll ska jag titta på Skavlan som jag tycker är ett riktigt bra program. Han är en utmärkt intervjuare som får sina gäster att öppna sig och oftast blir det väldigt intressant. Imorgon blir det Mia Skäringers show som jag längtat efter nästan ett år. Jag är så glad att hon hunnit bli frisk och kört igång turnén igen lagom till vi skulle gå.

Den gråtande flickan

Jag såg henne i somras när maken och jag var på semester på Västkusten. En fantastisk utställning med skulpturer på en stor hed.

Småbröderna

Nu kanske ni undrar var småbröderna blev av. När familjen försvann och barnen spreds för vinden och flickan kom till fastern och farbrorn. Då kom mellanbror till moster och morbror och lillebror till annan faster och farbror. De bodde långt från flickans faster så sen kunde barnen inte ses så ofta. Men ibland fick de träffas ett tag, när det var sommarlov eller jullov. Då åkte flickan ibland och bodde hos moster och morbror i deras stora våning i Malmö. I den våningen hade flickans mamma bott när hon var liten så där kände flickan att mamma fanns med på något sätt. Det var där i våningen som mellanbror fick bo med pojkkusinen som var lika gammal och flickkusinen som var äldre. Hos moster och morbror trivdes flickan bra. Där hade flickan varit många gånger med sin mamma och pappa när de levde. Så hon kände kusinerna och moster och morbror bra. I den stora våningen fanns ofta mycket folk och i det stora husets andra lägenheter bodde massa andra släktingar. När det var jul sprang alla barnen, kusiner och nästkusiner upp och ner i den stora stentrappan och ut och in i de olika lägenheterna. Där kände flickan sig hemma och där kunde det också hända att man pratade om flickans mamma och pappa. I fasterns hus sa man aldrig något om dem. Ibland fick flickan följa med morbror upp i hans ateljé och titta på alla tavlor han målade. Där luktade alltid speciellt och det var en lukt som flickan kände igen. Flickans lillebror bodde i samma stad som mellanbror så honom kunde flickan också träffa när hon var i Malmö. Flickan var väldigt lycklig när hon fick vara med mellanbror och lillebror. För dem älskade hon allra mest i hela världen. Under några dagar blev hålet i flickans hjärta då fullt av kärlek och glädje igen. Men när det var dags för flickan att åka hem och hon steg på tåget ensam gick hålet i hjärtat upp och värkte så att flickan grät stora tysta tårar hela vägen hem till fastern.

Internatskola

Vad gör en faster som har fått en oönskad flicka i sitt hem? Vad gör en faster vars familj blev helt annorlunda än hon tänkt? Vad gör en faster som inte förstår dig på den lilla stumma flickan med hål i sitt hjärta? Jag tror att hon gjorde så gott hon kunde. Jag tror att hon kände sig tvingad och inklämd i ett hörn. Jag tror att hon hela tiden önskade att den lilla flickan skulle försvinna. Så när den lilla flickan en dag slängde ur sig något så nappade fastern direkt. Den lilla flickan brukade läsa flickböcker om engelska internatskolor. Där frodades vänskap och spännande saker hände. Den lilla flickan längtade hela tiden någon annanstans, till gemenskap och sammanhang. Så en dag vid matbordet sa den lilla flickan att hon ville gå på internatskola. En tid efteråt kom fastern och berättade att flickan skulle börja på internatskola. Det tyckte flickan skulle bli spännande… och väldigt skönt. För på internatskolan skulle fastern inte längre kunna skälla på henne hela dagarna.

När flickan började 6: an kom hon till internatskolan med en väska med nya kläder. Alla de andra eleverna på skolan gick i 7: an och upp till 3: e ring. Så flickan fick gå i en vanlig klass men bo på skolan. Så flickan var med fast ändå inte. Skolan låg nära Stockholm där flickan bodde med sin familjen…. När familjen fortfarande fanns. Och nu kunde flickan hälsa på sin farmor som flickan älskade och hon kunde hälsa på sin bästa kompis som bodde två hus ifrån huset där flickan bodde med sin familj… när familjen fanns. Så flickan var ganska lycklig varje helg. Men när det var söndag kväll fick flickan svår ångest men det förstod hon inte då att det var. Det var ingen som sa att det hette så. Flickan rymde och gömde sig i diken, lekstugor och under soffor. Men hon blev alltid hittad och fick åka tillbaka till skolan. Där fanns det stora flickor som var ganska snälla mot den lilla flickan. Men där fanns också andra som var elaka. Då blev flickan mobbad men var stum så hon sa ingenting. När året hade gått förstod fastern att det inte gick att flickan var kvar på internatskolan. Så då fick flickan flytta hem till fastern och hennes familj igen och fastern fortsatte att skälla på flickan. Så sen var allt som förut igen.

Pest eller kolera!

Sitter här i soffan och ska strax iväg. Jag var uppe redan 6 och har sedan druckit den här vidriga vätskan. Jag fick i mig det mesta men inte de sista 2½ dl. Då sade kroppen stopp. Nu ska jag strax ta en skön dusch, borsta tänderna och så iväg. Min snälla make har tagit ledigt och följer mig. Den här gången blir undersökningen på en privat läkarmottagning i Lund. Lite krångligare att ta sig dit och hem men det går nog bra det med. Jag hoppas kunna klara detta utan morfin men om inte så får jag väl kapitulera. Då väntar i så fall ett par dygn med illamående och huvudvärk och det vill jag verkligen inte heller. Så det blir lite som att välja mellan pest eller kolera. Jag återkommer med hur det gått. Hej så länge!

Jämmer och elände

Ja det är ju väldigt mycket jämmer och elände här på bloggen sista tiden. Och nu ska ni få lite mer klagovisa. Men nu gäller det nutid. Närmaste dygnet blir inget roligt dygn för mig. För imorgon ska jag göra min tredje coloskopi. Anledningen till det har sina rötter i berättelserna från min barndom - från när min mamma dog. Hon dog ju, bara 42 år gammal, av tarmcancer. När sedan mellanbror fick samma cancer lika ung, drog läkarna öronen åt sig. Så därför erbjöds vi andra regelbundna kontroller för att upptäcka eventuell cancer tidigt. Jag är oerhört tacksam för den möjlighet men inte desto mindre avskyr jag kontrollen. Och förberedelserna för den. Man ska nämligen dricka flera liter av en avskyvärd smörja som bara järnvilja kan få en att inte spy av. Sedan springer man väldigt frekvent på toaletten i flera timmar.

Själva undersökningen är inte roligare den och de tidigare gångerna har jag tagit all smärtlindring och lugnande jag erbjudits. Med morfinpreparatet i kroppen har underökningen blivit uthärdlig. Men sist blev jag sjuk i två dygn av morfinet så nu har jag bestämt mig för att pröva utan. Jag hoppas jag klarar det. Så just nu längtar jag som ni förstår mest till att detta är över. Håll tummarna för mig. Både för undersökningen och för att de inte hittar nåt skit som växer i mig. Vilket enligt min syn på livet inte skulle vara det minsta förvånande.

Goding

Minns ni Goding? Den lilla chokladbiten i guldpapper med lite grönt på. Obetydligt större än bitarna i Alladinasken. Jag vet faktiskt inte om de finns längre. Men en Goding hör i alla fall till ett av mina minnen från barndomen. Jag och mellanbror skickades till Öland en månad på sommaren 1966. Minsta lillebror var hos släktingar och mellanbror och jag skulle vara hos en kvinnlig tandläkare i hennes sommarhus på Öland. Huset låg nog mitt på Allvaret för allt jag minns var en väldigt stor hed och mitt på heden ett ensamt hus. Jag visste inte då att det hette Allvaret, men det måste ha varit där. Inte något annat fanns i sikte mer än detta hus. Tandläkaren hade semester och jag undrade varför hon tackade ja till att ta sig an två barn som just blivit moderlösa. För det enda tandläkaren gjorde vara att ligga naken på sin atriumgård och sola. Jag minns bara en smal, väldigt brun kvinnokropp på en solsäng. Någon annan bild av henne minns jag inte. Men jag minns vad hon gjorde. Mellanbror och jag ägnade dagarna åt att sitta på grindstolpen och sjunga sånger. Vi gick längs stranden i oändlighet och satt modell för en konstnär som målade porträttbilder. Det var en väldigt underlig tillvaro i tomheten på Allvaret. Men en sak skulle bryta tristessen. En dag fick vi följa med tandläkaren och handla. Det kan ha varit en tisdag. I affären gav hon nådigt med sig och köpte varsin Goding åt oss. Men vi fick absolut inte äta Godingen på tisdagen. Den skulle sparas till lördagen. Inget konstigt med det. Lördagsgodis var en vana vi kände till hemifrån. Varje dag tänkte vi på och längtade efter vår Goding. Ända till lördagen då det var dags att äntligen få vår lilla chokladbit. När vi frågade tandläkaren om Godingen sa hon bara kort. Den har jag ätit upp! Jag minns det som att vi först trodde att hon skojade. Det var väl inte sant? Men det var sant. Hon hade blivit sugen och ätit upp vår Goding. Jag tror aldrig att någon vuxen lurat och svikit mig så innan , så detta blev en hemsk upptäckt. Jag minns att jag började hata henne. Men det slutade tyvärr inte där. Jag skulle under lång tid hata denna tandläkare mer än någon annan. Det som senare hände satt länge som en svidande tagg i mitt hjärta.

Vår pappa var på kryssning med en båt och hade i ett brev lovat att han skulle ringa en viss dag vid ett visst klockslag. Vi längtade förstås väldigt efter pappa och såg fram emot telefonsamtalet. Dagen kom äntligen och av någon anledning gav sig tandläkaren iväg och lämnade oss ensamma. Jag har ingen aning om vart hon åkte eller hur länge hon var borta. Men när telefonsignalen skar genom huset och pappa ringde, då var hon inte hemma. Telefonen stod bredvid hennes säng i hennes sovrum och vi sprang lyckliga iväg för att svara. Äntligen, äntligen skulle vi få höra pappas röst igen och prata med honom och säga att vi längtade efter honom. Men vi kom inte längre än till den stängda dörren, för när vi tryckte ner dörrhandtaget var dörren låst.

Vi bankade desperat på dörren, letade efter en nyckel, försökte komma in genom fönstret alltmedan telefonsignalerna ljöd genom huset. Jag minns hur jag kände mig, men jag vet inte ordet för det. Jag rasade, skrek, grät och förbannade. Jag oroade mig över pappa och att han skulle tro att vi inte brydde oss om honom. Efter ett tag tystnade förstås signalerna och jag vet inte vad som var värst. Det tunna bandet till pappa var borta och vi kunde inte längre nå honom. Jag minns inget efter detta, bara det glödande hatet mot tandläkaren som likt en elak häxa hade förhindrat mitt samtal med pappa. Vilken jävla kärring hon var!

Skratt o glädje

Jag förstår om ni tycker att det är tungt och sorgligt att läsa minna minnen. Det är tungt för mig att bära dem också. Men det innebär inte att jag inte älskar livet och gläder mig åt det. Till och med ganska ofta - ja för det mesta faktiskt. Jag har mycket att glädjas åt och mycket att leva för. Just nu längtar jag mycket till den 5 mars. Då kommer våra nya Thailandsvänner över helgen. Jag vet att det kommer innebära många och innerliga skratt och det är just vad jag behöver nu. Jag behöver skratta av hjärtans lust och fylla kroppen med energi. Vi kommer säkert titta på bilder och minnas vår underbara resa i Paradiset och vi kommer planera kommande resa. Så blandas sorgen åter med glädje och livet blir lätt att leva. Välkomna T och M!

Det nya huset

I det nya huset fanns en faster och en farbror och två pojkkusiner. De var äldre än flickan så nu blev hon yngst. Hon var inte längre en stor, duktig och förståndig storasyster. Nu var hon bara liten, dum och underlig.

I det nya huset var det aldrig skratt och sång och kramar. Där var det stelt och tyst och kallt. I det nya huset var allt som flickan gjorde fel När hon hjälpte till var hon i vägen. När hon inte hjälpte till var hon lat. Hennes hår var för tovigt och hennes musiksmak var fel Hon läste dåliga böcker och hon visslade falskt. Och när flickan gick på toaletten så använde hon för mycket toalettpapper. Så flickan lärde sig att lyfta på hållaren och dra ut papperet tyst så ingen skulle höra. Det är så flickan gör fortfarande fast flickan har blivit stor och köper sitt eget papper.

Så vad flickan än gjorde så var det fel. Hur hon än försökte så blev det aldrig bra. Hon kunde aldrig få fastern att sluta skälla. Faster skällde varje dag, morgon, middag, kväll - och flickan var stum. I flickans hjärta fanns bara en massa sorg, en massa längtan och en massa gråt. Och så ett stort svart hål. Det hålet försökte flickan fylla med godis. Hon köpte godis för alla sina pengar och tröstade sig en liten stund. Men då tyckte fastern att flickan var besvärlig och tog henne till en psykolog. Psykologen satt bakom ett skrivbord och flickan satt i stolen framför. Psykologen frågade flickan hur hon hade det i sitt liv men flickan var stum och kunde inte svara. Psykologen frågade flickan varför hon åt så mycket godis men det visste inte flickan riktigt - så hon kunde inte svara. Då tröttande psykologen på flickan och hon fick gå ut. Sedan gav Psykologen en lista på allt som flickan inte fick äta till fastern. På den stod allt som flickan tyckte var gott och även godis. Så efter det fick flickan inte äta godis längre. Och det var då som flickan började smygäta. För hur skulle hon annars fylla sitt stora svarta hål?

Familjen

I en vaniljgul stenvilla bodde familjen. Idyllen runt om var total. Smala gator där villor i olika former och färger låg på rad. I de prunkande trädgårdarna lekte barn i alla åldrar och här och där skällde en hund medan en katt slickade tassen i solskenet. Barnen gick i den lilla träskolan där fröken spelade orgel och sjöng morgonpsalm. De skrev välskrivning med en bläckpenna och torkade av överflödigt bläck med läskpapper. I husen var mammorna för det mesta hemma och serverade varm choklad när barnen kom hem från skolan. I familjen fanns mamman, pappan och tre barn. Eftersom mamman i just den här familjen jobbade så bodde en hemhjälp i jungfrukammaren och tog hand om barnen och hemmet. Det fanns en flicka i familjen, en mellanbror och en lillebror. Mamman var vacker med svart hår och bruna varma ögon. Hennes naglar var alltid långa och röda, i öronen dinglade fina örhängen och hon doftade gott av sin speciella parfym. Flaskan hade en bild på en papegoja och blå spetsig kork med räfflor. Den stod bland andra toalettsaker på det fina sminkbordet i mammans sovrum Mammans ögon glittrade när hon kramade och pussade barnen som hon älskade väldigt mycket. Mamman satt på ett kontor och var allra snabbast på att skriva skrivmaskin och stenografera.

Pappan hade också svart hår. Han åkte bort ibland och var borta länge. Då spelade han teater och bodde på hotell. Ibland var han på sjukhus och vilade sig. Pappa skrev alltid brev till barnen och berättade att han längtade efter dem. Ibland fick barnen hälsa på och titta på teatern. Då var de väldigt stolta för alla klappade händerna åt deras pappa och han fick fina blommor. När pappan var hemma sydde han fina mattor. Han målade och lagade huset, planterade fina blommor och lagade mat. Han spelade på flygeln och sjöng vackra sånger för barnen.

Lillebror cyklade på sin trehjuling och mellanbror spelade boll, klättrade i träd och busade. Ibland drog han flickan i håret och retade henne. Flickan dansade balett, spelade teater och tog pianolektioner. Och mamman kramade och pussade barnen som hon älskade väldigt mycket.

I huset var det fullt av liv och glädje och många hälsade på. Det var fastrar och mostrar, kusiner och kompisar. Det var tanter och farbröder, skådespelare, fotografer, konstnärer, tandläkare, läkare, regissörer och många andra i en salig blandning. Människor var glada, hade fina kläder, skrattade högt, sjöng och dansade. Flickan i familjen var en glad flicka som trodde att hon skulle fortsätta krama sin lillebror varje dag och fortsätta leka och busa med mellanbror. Hon trodde att hon varje dag skulle gå till sin skola, sjunga morgonpsalm och leka med sin bästis. Flickan trodde att pappan skulle fortsätta spela teater och att mamman skulle fortsätta att krama och pussa barnen som hon älskade väldigt mycket. Flickan trodde det ända till den dagen då mamman dog. Flickan trodde det ända till den dagen då pappan dog. För sedan kom olika släktingar åkande. De tog varsitt barn i handen och for iväg till olika ställen där barnen sen skulle bo. Flickan blev alldeles ensam och fick inte längre kramar och pussar från någon som älskade henne väldigt mycket. Familjen var borta och fanns inte mer...... och flickan blev stum.

Den tredje händelsen

Jag stängde datorn och gick upp för att lägga mig. Men i mitt inre river känslorna och vägrar att stilla sig. Jag måste ner igen och fortsätta skriva. Jag vill dela den tredje händelsen med er redan nu ikväll. Kanske kan jag sova lugnt sen – för första gången på tre nätter. Så nu kommer den tredje händelsen. Den tredje - och kanske den allra tyngsta. Vad är det hemskaste när man är liten? Att mamma och pappa dör. Vad är det hemskaste när man är vuxen? Att ens barn dör. Hur kan man överleva alla dessa saker i samma liv? Jag vet inte. Men jag lever- även om jag undrar ibland.

Så här skrev jag till min dotter i juni 1980. Hon är knappt tre år och har just fått diagnosen hjärntumör. Jag befinner mig på neurokirurgen i Lund.

"Jag sitter och skriver detta i sängen. Du ligger intill mig i en mindre säng, och man märker dina andetag på att lakanet skälver. Ingenting hörs i rummet. Utanför den stängda dörren hör man då och då ljudet av en klocka som ringer. Någon vill ha hjälp. Sköterskor och biträden som hastar i korridoren, skyndar extra vid tre signaler. Larm!

Jag vill också larma, be om hjälp. Mitt hjärta slår hastigt och det gör fysiskt ont. Som en tyngd, en kramp. Mitt barn ligger här, döende i sängen. På nytt står döden bredvid dig, rycker i dig, smyger sig på dig. Jag vet inte hur länge du har kraft att stå emot. ”Göm mig”, ber du mig ibland när du är vaken, och försiktigt lägger jag upp lakanet över ditt lilla ansikte. Känner du dig trygg därinne älskling? Är det för svårt för dig att uppleva världen omkring dig?

Din hand kommer fram ibland för att hålla i min och det är det enda jag kan göra för dig. Att ständigt finnas där för dig.

Det är svårt att få fram känslan nu av dina knubbiga armar om min hals. Svårt att minnas hur det kändes att lyfta upp din varma kropp i min famn. När jag nu lyfter upp dig, och du gråter av smärta, då känner jag din smärta i min egen kropp. Din kropp är så tunn där under lakanet. Nu är du tunn som en liten fågelunge. Din lätta andhämtning är svår att höra och din röst är svag och sluddrig. Älskade unge, lämna mig inte!

Den 26 augusti 1980. Sakta rullade tårarna över mina kinder, ner på dig älskade barn. Det fanns ingen återvändo. Vi hade kommit fram till slutet nu. Vi skulle mista dig. Om bara några timmar skulle du lämna oss och aldrig komma tillbaka. Jag gjorde ingenting. Satt bara stilla och grät. Du andades väldigt lite nu! Jag kröp upp till dig i sängen och vi satt där båda två och höll dina händer. Din pappa och jag. Allt var så tyst och lugnt. Du andades svagt en gång…och så en gång till. Sedan kom det inget mer. Du sov…. och du skulle aldrig vakna igen. Jag böjde mitt huvud ner mot ditt bröst och grät. Du hade lämnat mig!"

Tiden efter den 6 februari 1966 fortsatte. Livet gick alltså vidare. Vintern blev vår och sedan blev det sommar. Största lillebror och jag skickades till Öland en månad så att pappa kunde vila upp sig. Där skedde händelsen med chokladbiten ”Goding”. Den ska få ett alldeles eget inlägg en annan gång. När sommaren gick mot sitt slut kom äntligen minsta lillebror hem. Han hade bott borta så länge mamma var sjuk, långt borta i Skåne. Det var då jag fick bli mamma. Jag var en liten flicka som just fyllt 11 år och som var fylld av sorg och längtan. Men jag låste in mina känslor och såg till andras behov. Som att vara mamma åt två småbröder som inte längre hade någon mamma. Det var jag som satt på sängkanten och tröstade när minsta lillebror grät efter mamma och inte ville att hon skulle vara död. Det var jag som fick se till att han kom till doktorn och sy igen såret i huvudet när han fått en järngrind i huvudet. Största lillebror tog också ansvar. Han var modig och orädd. Det var han som hittade pappas flaskor och hällde ut dem i vasken. Nästa dag satt vi båda i baksätet i bilen och väntade när pappa köpte nya flaskor. Han sa aldrig något. Varje natt turades vi om att sova i mammas säng. När pappa inte var hemma kunde man snusa på hans pyjamas.

Natten innan den 18 oktober 1966 var det jag som sov i mammas säng. Största lillebror sov hos en kompis. När jag vaknade var det tisdag och vi skulle borsta tänderna med fluor i skolan. Jag fick inte glömma tandborsten! När jag kom ner var vår hemhjälp förvirrad. Hon kunde inte komma ner i källaren. Dörren var låst från andra sidan och garageporten var också låst. Det var då jag förstod men inte tog in. Jag blev bara kall och rationell. Jag sa till hemhjälpen att gå ut i köket och ta med sig lillebror. Jag ville inte att han skulle höra vad jag sa när jag ringde bästa kompisens mamma. Nummerskivan på telefonen surrade lätt när jag slog numret. Mamman svarade och känslokallt, stumt sa jag bara: Pappa har ”tagit självmord”! Hon sa åt mig att gå till skolan så då gjorde jag det. Men jag glömde ju tandborsten! Så jag fick gå hem igen efter en liten stund. Det stod en polisbil utanför huset och det var då jag på riktigt förstod - och dog en andra gång. Hur många gånger kan en människa dö? När jag kom in i köket reste sig poliserna och gick. Lite senare satt min farbror på en stol i ett vardagsrum och berättade. Pappa är död! Sedan böjde han sitt huvud och grät och jag kände att jag borde klappa honom på huvudet och trösta. Men jag kunde inte. Jag kunde inte gråta heller. Men jag fick till uppgift att gå tillbaka till skolan och hämta största lillebror. Som ett offerlamm på väg till slakt fick jag leda min lillebror hem. Hem till dem som skulle berätta för honom att hans pappa var död. Jag undrar hur de tänkte där?

Senare på dagen gick jag ner i garaget. Där stod vår gröna Opel Rekord. Bakom den låg tre stora kuddar på rad vid avgasröret. Jag tror att de var senapsgula. Jag undrar vad pappa tänkte när han la sig där? Jag undrar om han tänkte på sina tre barn som sov tungt i natten med gråt i sina hjärtan? Jag undrar om han tänkte på att deras mamma var död? Jag undrar om han tänkte på var de skulle ta vägen när deras pappa också var död? Jag undrar om han tänkte på hur mycket sorg små barn orkar bära? Jag undrar om han förstod vad han egentligen gjorde? Stackars fina pappa!

Så här gick det till

Jag tänkte berätta om tre olika händelser. De som gör att jag ibland känner mig väldigt trött. De som tömmer mig på energi och gör livet ganska tungt. De som gör att jag ibland inte har lust att stiga upp, inte har lust att göra något alls. Men trots dessa tre händelser har jag på något konstigt sätt ändå lyckats skapa mig ett riktigt bra liv. Här kommer den första:

Det var söndag den 6 februari 1966 och stora vackra snöflingor dalade sakta ner över villagatan. Jag såg dem tydligt i gatlampans sken. Vi hade varit på matinée. Jag, lillebror, min bästis och hans bästis. Det gjorde vi ofta, gick på bio. Vi tog tolvan, spårvagnen, till Höglandsbion och såg Zorro, De tre musketörerna och andra spännande äventyrsfilmer. Jag minns inte vilken film vi såg den 6 februari 1966, Men vi var glada när vi åkte hem. Någon av oss hade hittat en femma och det var mycket pengar på den tiden. Det hade gett extra godis att smaska på under filmen. När vi gick backen upp mot vårt hus slog vi kullerbyttor i snön. Lovikkavantarna var blöta av smält snö och runt raggsockorna i pjäxorna satt snön i klumpar. Våra kinder var röda av kylan, ögonen glittrade okynnigt och skratten ekade i den annars tysta kvällen. Klockan måste ha varit runt fem, för bion brukade börja tre.

Plötsligt öppnades fönster ovanför vår garageport. Den porten skulle spela en stor roll några månader senare. Men ännu var det den 6 februari 1966. Pappa ropade att vi skulle komma in genast. Och när pappa sa till så gjorde man som han sa. Men vi tyckte nog att han var lite fånig. Varför var det så bråttom? Kunde vi inte få leka en liten stund till i den vita kalla snön? Fånga snöflingorna, låta dem smälta på tungan och slå fler kullerbyttor på gatan. Snabbt sa vi hejdå och pjäxorna knarrade mot snön när vi sprang in. Det var våra sista steg i barndomens värld. Vi sprang mot vårt öde- mot vår egen katastrof. Runt husknuten, uppför trappan till verandan, dörren går upp- där står pappa. Så fort vi kommit innanför sätter han sig på den vita vackra matsalsstolen. Den med utsirade vackra ben, som pappa målat vit och klätt med ett ljusgrått tyg. Pappa som syr, lutar av, bygger och är så händig. Pappa som är finast i världen spelar teater och sjunger allra vackrast. Min vackra, stiliga pappa som nu ser så allvarlig ut. Han sitter på stolen och framför honom står jag och lillebror. Han håller våra händer. Sen säger han det. Mamma är död! Där och då dör också den lilla flickan som är jag. Och skriket som kommer ur mig har inte tystnad än!