Hej! Är det någon som läser här? Någon som väntar på inlägg?

...och tiden den går....

Den här bloggen blir inte uppdaterad alltför ofta precis. Ändå ser jag att några trogna tittat in idag. Inte mindre än 4 stycken. Väntar ni troget på mig? Jag får göra många försök innan jag lyckas logga in. Lösenordet och mailadressen är inte helt färskt i mitt minne. Men till sist lyckas jag. Idag har varit en alldeles vanlig dag i mars. Jag jobbade ett par timmar på förmiddagen och tog sedan bilen till Smärtkliniken i Lund. Där träffade jag en arbetsterapeut som sista ledet i min smärtutredning. Om några veckor börjar en fem veckor lång rehabilitering. Det ska bli spännande och intressant. Efter arbetsterapeuten blev det mitt vanliga veckobesök hos psykoterapeuten. Det kostar mycket pengar att bearbeta ett trasigt inre! Men det är en skön känsla när man börjar läka. Mycket ligger framför mig under våren. Äldset sonen som blir 30. Kärt besök under påsk av dotter med sambo och bror med fru och barn. Sedan kommer makens 60 års dag med besök av hans döttrar med respektive. Jag laddar och tar sats! Jag kan klara detta, jag är inte rädd......

Kvällstankar

Sitter i soffan och ser på Idol. Läser igenom ovanstående och fundera över mig själv, mitt liv, mina känslor. Så länge jag känt sorgen, smärtan, hålet och krampen i bröstet. Men också annat. Glädje, kärlek, lycka och stolthet. Stolthet över mina barn. Mina vackra, underbara fina barn. Som alla blivit sådana fantastiska människor. Glädje över att de alla verkar ha hittat rätt i livet men har mycket spännande framför sig. Lycka över att de vid sin sida har de allra finaste pojk- och flickvänner man kan tänka sig. Lycka över att de gärna kommer hem på söndagsmiddag när jag orkar laga den. Lycka över att äldsta sonen redan bokat plats för mig hemma hos sig när jag verkligen inte orkar mer. Lycka över stora varma bamsekramar av söner som är större och starkare än jag och lycka över små fina ord från dottern.

Jag känner också glädje över att ibland då och då kunna ställa upp för någon annan som har det jobbigt och svårt och känna att mina ord gör nytta.

Så mycket som är bra och ger livet mening. Jag önskar att jag kunde vila i det och slippa det stora svarta. Slippa sömnlösheten och gråten i halsen. Slippa tröttheten och förlamningen. Slippa krampen i bröstet som känns allt oftare. Krampen som kommer från kampen att hålla skriet inom mig. Skriet som ständigt ekar inom mig och som jag tryckt undan så länge. Skriet som aldrig någon har hört men kanske många anat. Skriet som studsar mellan cellerna i kroppen och sprider värk i varje del. Skriet jag dämpat så många gånger i kudden och skriet som aldrig tystnar. Nu måste jag släppa ut skriet och slippa krampen. Jag måste sluta kämpa emot och låta allting komma och välla ut i det fria. Jag hoppas jag kan stå stark i stormen!

Fosterstadie

Ibland känner jag att det skulle vara väldigt skönt att återgå till fosterstadiet! Känner ni samma sak ibland?

Mellanbror

En dag för några år sedan ringde telefonen. Det var mellanbror. Vi pratar ofta i telefonen sedan han flyttade tillbaka till Stockholm. Han är min bästa vän, min själsfrände, min tvillingsjäl. Han är den som känner mig allra bäst och som kommer ur samma blod. Han känner mina svagheter och han känner mina styrkor och han vet precis allting om mig. Vi har skrattat så mycket tillsammans och delat så mycket sorg. Vi har bråkat och enats, retats och kramats. Han är envis som få min mellanbror och hans principer kan driva vem som helt till vansinne. Men han är ärlig och klok och modig och fin och blir älskad av alla han möter. Han har funnits vid min sida hela livet och närhelst jag behöver så lyfter jag luren och hör min mellanbrors röst. När det ringer den där dagen för några år sedan så hör jag allvaret i hans röst. Jag hör – men vill inte höra. Jag vill inte höra när han berättar att han fått cancer. Jag vill inte höra när han berättar att det är samma som mamma hade, jag vill inte höra när han berättar om strålning och operation om cellgift och sjukhus. Jag vill bara skrika och sparka och slåss och hata och jag dör tusen dödar igen.

Nu flera år senare finns han fortfarande här mitt i livet hos oss och jag är så tacksam. Han är levande, varm och stark och alltid i min tanke och mitt hjärta. Jag kan när som helst känna känslan av hans varma hand i min och jag vet att han alltid leder mig rätt. Ett liv utan honom är ett omöjligt liv.

Älskade unge

Idag kände jag mig inget vidare men bestämde mig för att gå en promenad i sakta mak, få lite luft och rensa hjärnan. Jag satt på mig mina solglasögon för att skärma av världen lite, tog på mig min långa svarta kappa och lindade in mig i en stor svart halsduk. Sen gick jag ut i det grå och det disiga. När jag gått ett tag vill jag prata lite med äldste sonen för det var så länge sedan. Sedan följde ett långt samtal där alla mina tankar och känslor bubblade upp i mig. Kanske skulle han inte behöva ta det men varför ska bara mammor trösta barnen? När de är vuxna kan de kanske trösta lite tillbaka? Och det gjorde min älskade stora son. Han lyssnade och stöttade och när jag gråtit en stund sa han att han skulle komma över och fika lite. Jag traskade hemåt, köpte några bullar på vägen och väntade. Det ringde på dörren och där stod han men fyra röda rosor med tillhörande lapp. Det var fyra röda rosor, ett för varje barn. Och när jag läst lappen blev jag så rörd att jag grät och hulkade en lång stund med hans armar i en stor kram. Sedan fikade vi och hade en mysig stund och nu mår jag bättre, Min stora son är fantastisk och underbar. älskad av alla och mest av mig. Han går genom livet och ser bara möjligheter. Han är social och har tusen vänner. Han har lett och strålat sen han föddes och han skänker mig så mycket glädje. Vilket förstås även de andra barnen gör men detta inlägg är till honom. Tack för att du stöttade mig älskade son och tack för att du lovat ta hand om mig när jag blir gammal. Det känns så tryggt. Jag älskar dig och ska spara din lapp för evigt!

10000

Så många har just nu besökt min blogg. Trevligt!