Goding

Minns ni Goding? Den lilla chokladbiten i guldpapper med lite grönt på. Obetydligt större än bitarna i Alladinasken. Jag vet faktiskt inte om de finns längre. Men en Goding hör i alla fall till ett av mina minnen från barndomen. Jag och mellanbror skickades till Öland en månad på sommaren 1966. Minsta lillebror var hos släktingar och mellanbror och jag skulle vara hos en kvinnlig tandläkare i hennes sommarhus på Öland. Huset låg nog mitt på Allvaret för allt jag minns var en väldigt stor hed och mitt på heden ett ensamt hus. Jag visste inte då att det hette Allvaret, men det måste ha varit där. Inte något annat fanns i sikte mer än detta hus. Tandläkaren hade semester och jag undrade varför hon tackade ja till att ta sig an två barn som just blivit moderlösa. För det enda tandläkaren gjorde vara att ligga naken på sin atriumgård och sola. Jag minns bara en smal, väldigt brun kvinnokropp på en solsäng. Någon annan bild av henne minns jag inte. Men jag minns vad hon gjorde. Mellanbror och jag ägnade dagarna åt att sitta på grindstolpen och sjunga sånger. Vi gick längs stranden i oändlighet och satt modell för en konstnär som målade porträttbilder. Det var en väldigt underlig tillvaro i tomheten på Allvaret. Men en sak skulle bryta tristessen. En dag fick vi följa med tandläkaren och handla. Det kan ha varit en tisdag. I affären gav hon nådigt med sig och köpte varsin Goding åt oss. Men vi fick absolut inte äta Godingen på tisdagen. Den skulle sparas till lördagen. Inget konstigt med det. Lördagsgodis var en vana vi kände till hemifrån. Varje dag tänkte vi på och längtade efter vår Goding. Ända till lördagen då det var dags att äntligen få vår lilla chokladbit. När vi frågade tandläkaren om Godingen sa hon bara kort. Den har jag ätit upp! Jag minns det som att vi först trodde att hon skojade. Det var väl inte sant? Men det var sant. Hon hade blivit sugen och ätit upp vår Goding. Jag tror aldrig att någon vuxen lurat och svikit mig så innan , så detta blev en hemsk upptäckt. Jag minns att jag började hata henne. Men det slutade tyvärr inte där. Jag skulle under lång tid hata denna tandläkare mer än någon annan. Det som senare hände satt länge som en svidande tagg i mitt hjärta.

Vår pappa var på kryssning med en båt och hade i ett brev lovat att han skulle ringa en viss dag vid ett visst klockslag. Vi längtade förstås väldigt efter pappa och såg fram emot telefonsamtalet. Dagen kom äntligen och av någon anledning gav sig tandläkaren iväg och lämnade oss ensamma. Jag har ingen aning om vart hon åkte eller hur länge hon var borta. Men när telefonsignalen skar genom huset och pappa ringde, då var hon inte hemma. Telefonen stod bredvid hennes säng i hennes sovrum och vi sprang lyckliga iväg för att svara. Äntligen, äntligen skulle vi få höra pappas röst igen och prata med honom och säga att vi längtade efter honom. Men vi kom inte längre än till den stängda dörren, för när vi tryckte ner dörrhandtaget var dörren låst.

Vi bankade desperat på dörren, letade efter en nyckel, försökte komma in genom fönstret alltmedan telefonsignalerna ljöd genom huset. Jag minns hur jag kände mig, men jag vet inte ordet för det. Jag rasade, skrek, grät och förbannade. Jag oroade mig över pappa och att han skulle tro att vi inte brydde oss om honom. Efter ett tag tystnade förstås signalerna och jag vet inte vad som var värst. Det tunna bandet till pappa var borta och vi kunde inte längre nå honom. Jag minns inget efter detta, bara det glödande hatet mot tandläkaren som likt en elak häxa hade förhindrat mitt samtal med pappa. Vilken jävla kärring hon var!