Lilla farmor

Jag har tidigare berättat lite om min mormor med det eminenta namnet Maria da Gloria Capote Valente. Eftersom hon bodde i Brasilien träffade jag henne inte så ofta som barn. Bara tre-fyra gånger innan hon dog. Men min älskade lilla farmor betydde mycket för mig då hon levde. Hon hade fyra egna söner och fyra pojkbarnbarn innan jag gjorde entré. Så jag vet att jag betydde lite extra för henne, som det första av flickbarnbarn. Det kom många fler senare, men farmor och jag hade alltid en mycket nära relation. Jag var ofta hos henne som barn och beundrade hennes vackra saker. En av de absolut vackraste sakerna jag kunde tänka mig var denna kudde full av pyttesmå broderade pärlor. Den bad jag tidigt om att få ärva efter henne. Farmor skrattade och lovade mig den. Jag såg henne ofta sitt och brodera fast små pärlor som ibland föll av från kudden. När hon dog många år senare blev kudden förstås min och även om jag inte tycker den är lika vacker idag, så är det en mycket speciell kudde för mig. Men jag är dålig på att sy på pärlor, så kudden får för det mesta ligga undanstoppad. Den här vackra krukan är också ett minne efter farmor , liksom marmeladburken nedan. I den fina burken hade farmor alltid sin egen hemmagjorda pomeransmarmelad som jag ÄLSKADE. Den var lite bitter och jag har aldrig ätit en godare marmelad. Tyvärr har jag inte recpetet kvar. Det här är farmors gamla vackra sekretär som hon själv ville att jag skulle ärva. Men det var med villkoret att jag aldrig fick sälja den. Det skulle jag förstås inte kunna tänka mig för jag tycker den är så vacker och jag älskar alla mina saker som jag fått efter farmor. Ovanför sekretären hänger den här tavlan av en lite dam som farmor kunde historien om. Det var visst en liten dam som var en av de tre gracerna vid ett kungligt hov. Det är en underbar bild som jag minns så väl från min barndom hos farmor. Farmor jag saknar dig!