Jag ser ljuset

De sista dagarna har varit riktigt sköna. Min ångest har lagt sig. Jag träffade en underbart god vän och åt frukost på härliga Lilla kafferosteriet. Hon tipsade om massa bra böcker och viktiga vitaminer och annat hälsokostigt. Efter det styrde jag mina steg till bokhandeln och köpte alla böcker. Sedan till hälsokostbutiken där jag nogsamt köpte allt hon rekomenderat. Jag litar blint på henne! Så nu tar jag duktigt mina stärkande vitaminer och andra nyttigheter varje dag. Min älskade bror kom från Stockholm och igår kväll var jag och tittade på hans och hans frus förställning om sorg. Det var gripande, vackert och finstämt och jag grät i en pappersnäsduk. En kontrast till i torsdags kväll då jag var och tittade på dotterns genrep av Svensson, Svensson. Då kunde jag inte låta bli att skratta. Jag har tagit ledigt två extra dagar denna vecka för att hinna träffa min bror ordentligt. Så då blir det bara jobb på torsdag. Mycket skönt att kunna koppla bort jobbet ordentligt. Imorgon kväll kommer dotterns pappa hit och lagar middag till oss alla. Härlig paella med direktimporterad krydda. Jag tar tillvara alla goda stunder nu!

Aha upplevelse

I några inlägg har jag beskrivit mitt liv som en tågresa. Det bara blev så och jag vet inte varför. I det senaste inlägget med rubriken 1967 beskriver jag en riktig tågresa. I en kommentar skriver Nettan att hon tycker om hur jag beskriver mitt liv som en tågresa. Då får jag en AHA-upplevelse. Mina tågresor 1967 och några år framåt var ren och skär ångest. När jag nu, mer än 40 år senare, sitter här och mår dåligt med ångest och depression, så är det kanske inte så konstigt att jag väljer att skildra det i en tågresa. Allting hänger ihop!Jag fick några snälla ord från L på msn som gjorde mig både rörd och glad. Tack! Jag har skrivit mycket om känslor sista tiden. Mitt liv har varit fyllt av mycket starka känslor och jag får nog beskriva mig som en känslomänniska. Jag har svårt att hålla inne mina känslor och även om jag försöker så tror jag det är ganska lätt att läsa av mig ändå. Just nu är mitt liv ett stort känslokaos och det var länge sedan det var så starkt. Jag väljer att dela med mig av det här och tror att det har en terapeutisk verkan. Jag har alltid haft ett stort behov av att formulera mig i skrift. Kanske är det dumt av mig att vara så öppen, men detta är JAG så därför får det blir så. Idag har jag gått mellan sängen, matbordet och soffan. Några gånger har det glimtat till med små tankar om saker som jag skulle ha lust med, men jag har inte orkat mer än tänka på dem. Hoppas jag hittar orken att göra dem också snart.

1967

Det är kall mörk vinterkväll i Stockholm. Jag är 12 år. Året innan dog min mamma och min pappa med sju månaders mellanrum. Jag och mina bröder skingrades till olika släktingar. Efter knappt ett år sattes jag på internatskola i Stockholm. Nästan varje helg besöker jag min familjs vänner eller släktingar. Min farmor, goda vänner, min bästa väns familj. När jag är hos henne kan jag låtsas att ingenting har hänt. Att jag bara är hos henne och leker och sover över. Hon bor två villor ifrån vår. Allting runtomkring är vant och hemma för mig. Söndag kväll ska jag tillbaka till skolan. Jag går backen ner till spårvagnen. Förbi vår villa där det bor en annan familj nu. Förbi andra villor där det lyser i fönstren och där familjer äter middag tillsammans. Efter ett tag ska barnen gå och lägga sig och deras mammor och pappaor stoppar om dem och säger godnatt. En del av dem är mina gamla klasskompisar. Jag åker några stationer med spårvagnen och byter sedan till tunnelbanan. Efter ytterligare färd med den kommer jag till pendeltågsstationen. Den är öde och jag får ofta vänta en stund på tåget. När jag andas kommer rök ut i den kalla kvällen. Mina tår domnar bort. När tåget kommer kliver jag på. Jag sitter i vagnen och det är nästan alltid bara jag och en eller två till som åker. Jag sitter stilla på bänken och ser mig själv i tågets ruta. Inom mig är det bara ett stort svart hål och en massa ångest. Men jag vet inte då att det heter ångest. Jag är 12 år och har inga ord för min sorg. På den tiden fanns ingen krisbearbetning och inga barngrupper. På den tiden fanns ingenting. Man låtsades som ingenting, så hade det aldrig hänt. Den där bilden av mig själv, ensam i tågvagnen, är riktig ångest för mig. När tåget stannade vid stationen där jag skulle av hade jag en lång promenad framför mig. Den gick genom ett ganska öde område fram till internatskolan. Där väntade en säng på mig i ett ensamt rum. Ingen mamma och ingen pappa stoppade om mig. Mina bröder var långt borta på en helt annan plats. Jag var 12 år och alldeles ensam i världen. Jag tycker det känns som en väldigt sorglig bild!

Vill ha!

Ge mig lite uppåttjack, tack!

Ni vet det där tåget....

som jag skrev om den 11 september. Jag skulle egentligen ha suttit på ett annat tåg. Det var på väg åt ett helt annat håll och jag hade sett fram emot den resan. Jag tvekade länge om jag skulle åka eller inte men bestämde mig till sist för att göra det. Jag skulle ha en bra reskamrat som kände till rutten! Som skulle visa mig och guida mig. Det var så mycket jag ville göra på resan. Jag kunde en massa saker på de olika resmålen, annat var nytt. Det var spännande och roligt! Men min reskamrat fick hoppa av efter en kort bit. Och de la om hela rutten. Och när jag ville till alla de ställen jag kände till så sa de till mig att jag var tvungen att åka någon annanstans. Så jag hann aldrig dit jag ville. De bytte ut all tågpersonal och ibland var det bara kaos. Då blev jag ledsen och trött och hoppade av. Nu reser någon annan på min biljett. Jag vet att jag hoppade av helt frivilligt men jag är ändå ledsen för det. För nu verkar tåget gå mer på rätt håll. Jag känner mig också avundsjuk för att hon kanske får komma till alla de platser dit jag ville. I min fantasi står alla och jublar över vilken skicklig resenär hon är och hur bra hon navigerar. Jag hoppas hennes resa blir bra. Men jag känner ett stick i hjärtat och en sorg över att min resa inte blev som jag ville. Att jag är en sådan usel resenär.

Vaffo blev det på detta viset?

Tack Nettan och Hajje för era snälla kommentarer. Kom just hem från jobbet med en jobbig ångest. Kanske blir den här bloggen riktigt tråkig nu när jag bara skriver om allt det jobbiga. Trädgård och inredning är just nu långt borta. Just nu är mitt liv ångest och tårar. Och så lite skratt emellanåt. Vi hade en utbildningsdag på jobbet som var intressant, motiverande, spännande och lärorik. Men efteråt drabbades jag helt plötsligt av en massa jobbiga känslor. Barnsliga, avundsjuka tankar och känslor av misslyckanden och ett behov att hävda mig. Ja Ni hör själva!!! En massa skittankar helt enkelt. Körde hem och har nu tagit en "ångesttablett". Hoppas att den hjälper. Har aldrig tagit en sådan innan på det sättet. Ikväll ska jag iväg och se komedi. Genrep på Svensson, Svensson. Hoppas att det skingrar mina tankar lite. Den som tycker att jag gnäller mycket kan ju läsa en annan blogg. Så tänker jag när jag skäms för att jag skriver tråkigt här. Men ni som stannar kvar och läser är så välkomna! En vacker dag händer det!! Eller hur? Livet vänder och blir ljusare igen. Det tror jag på!

Inte mycket ork

Igår var jag hos Företagshälsovården. Där fick jag göra en "skattning" av hur jag mår. Det visade att jag har både en depression och ångest. Jag fick ångestdämpande medicin och sov som en stock på den mellan 00 - 06. Vaknade inte en enda gång och oroade mig. Känner mig dock väldigt låg och väntar tålmodigt på att få lite mer energi. När jag får det kommer nog fler inlägg. Jag hoppas också på att få beviljat att få gå till en KBT terapeut via jobbet. Kan vara skönt att få hjälp att styra upp mina tankar lite. Sämst idag: Jag saknar en kollega! Bäst idag: Kände mig duktig under ett rådgivande telefonssamtal.

Ojdå

Jag råkade trycka för fort på Publicera knappen i föregående inlägg. Det var meningen att det skulle stå något också. Idag har det varit en helt underbar dag, eller hur? Jag började med en god frukost och tidning. Sedan gick jag ut en stund i trädgården och klippte ner plommonträden. Sedan tog jag ett dopp, duschade och cyklade ut till E:s koloni. Där satt vi ett par trevliga timmar i solen och fikade och pratade om livet. Sedan cyklade jag hem och kände mig inspirerad. Väl hemma blev det ännu ett dopp som ett bra avslut på en härlig sommardag. Nu sitter jag i soffan insvept i en filt och ska se på Tv. Först blir det Idol och sedan Dirty Dancing.

Sommar, sommar, sommar

Bäst och sämst

Nu har jag jobbat tre dagar och det gick rätt bra. Nu väntar fyra dagar hemma. Ska skriva lite men i övrigt vara ledig. Det ska bli soligt och varmt enligt väderleksrapporten. Det känns hoppfullt och härligt. Jag vill njuta i trädgården. Tänkte försöka ta mig till min vän E:s koloni och sitta och småprata lite. Hon renoverar den inuti och har rivit ut hela det lilla köket. Jag behöver smittas lite av hennes energi. Ni som följt bloggen ett tag vet att hon har en underbar helt vit trädgård. När barnen var små brukade vi ofta fråga vad som hade varit bäst och sämst med deras dag. Ett bra sätt att få barnen att prata om allt. Fortfarande frågar 18 åringen ibland, innan vi säger godnatt, vad som varit bäst och sämst med min dag. Idag var mitt sämsta att...... att.......att..... ja, jag kommer egentligen inte på nåt sämsta. Men det bästa var att jag pratade med dotter som är i Barcelona och hörde att de hade det bra och att allt var toppen. Det gjorde mig så glad! På tisdag ska jag till Företagshälsovården och träffa en läkare. Vi får se hur det går!

Nettan

Jag vill bara säga ett stort TACK till Dig Nettan! Du skriver små uppmuntrande kommentarer till mig i nästan alla mina inlägg. Det gr mig jätteglad. En okänd människa som läser vad jag skriver och som tar sig tid att ge av sin tid för att peppa mig. Tack snälla Nettan. Du ska veta att det värmer! Själv är jag så dålig på att kommentera hos andra. Vill Ni läsa Nettans blogga kan ni läsa här! http://olssonsivinninge.blogspot.com

Svenska Hollywoodfruar

Förresten, jag måste ju bara kommentera gårdagens program i TV3. Vad säger man om Anna Anka? Har aldrig sett maken till människa. Ska bli mycket intressant att följa hennes vidare vidrigheter under hösten.

300

Detta är mitt 300:de inlägg! Det borde kanske vara lite extra speciellt. Men det blir det inte! Det blir bara ett helt vanligt litet inlägg. För att berätta att jag cyklade till jobbet i morse. På min nya fina Monark. Jag har inte ens en bild på den. Sedan var det en ganska bra dag på jobbet och jag kände mig glad för att jag inte blev arg på någon och inte bröt ihop en enda gång. Jag hade ett bra samtal med mina nya chefer. Som nu får stressa runt istället för mig ; ). Sedan cyklade jag hem och gjorde lite vattengympa i poolen. Jag fick ett SMS från dottern som har det bra i Barcelona. Fast vi har bättre väder här! Så är sonen på väg hem från seglingen och nu tittar jag på IDOL. En ganska bra dag idag! Bilden ovan är från ett underbart fiskeläge som låg mitt ute i ingenting på Fårö i somras!

Lite njutning

Jag gick en promenad på 45 minuter. Solen sken och jag tog på mina solglasögon. På vägen njöt jag av alla möjliga saker. En katt som tyst passerade på gatan. En gammal farbror som satt på en stol utanför sitt hus. Barn som lekte på skolgården och en lite hundvalp som gläfste i en villaträdgård. När jag kom hem var jag lite trött och varm. Då tog jag av mig alla kläder och gled ner i poolen. Vattnet var kallt men väldigt friskt och skönt. Jag simmade en stund och gjorde vattengympa för att mjuka upp mina ömmande muskler. Eftersåt svepte jag in mig i en badhandduk och satte mig i lä i ett hörn i solskenet. Det kändes som högsommar när solen värmde min lätt kalla hud. Efter att ha suttit där någon timme lagade jag en god middag som sonen gillade. Nu har jag duschat, tvättat håret och målat naglarna. Jag hoppas på en OK dag på jobbet imorgon!

Livet just nu!

• Äldste sonen seglar omkring på havet mellan Malmö-Köpenhamn-Ven med en trasig motor.
• Dotter just åkt till Barcelona med sin kärlek för sex dagars semester. Så glad för deras skull!
• Yngste sonen är iväg och bygger en ny akut på UMAS.
• Maken hemkommen från svärföräldrarna, med en rostig hästsko till mig, och iväg på jobbet.
• Jag har åkt och lämnat en jobbansökan åt dottern, bänkad vid datorn för att skriva rådgivningsspalt.
• Kommer jag att följa mina egna råd?

Tåget

Jag tänkte just gå in och skriva ett inlägg om livet. Om det snabbtåg som jag sitter på och som susar fram i en allt snabbare takt. Som stannar till vid stationerna men aldrig så länge att jag hinner göra något där. Jag hinner inte stiga på eller gå av, jag hinner ingenting. Jag tror att tåget ska gå åt ett håll och så går det åt ett helt annat. Fort fort. Hjärnan sprängs av att försöka hålla koll på vart tåget åker. Av att försöka se var det kan vara bäst att stiga på, eller av. Jag vet inte vad som är bäst! Ibland skrattar jag åt det tokiga och försöker småprata med medpassagerarna. Ibland gråter jag åt att inte ha koll och tycker att alla andra är dumma som inte fattar vad som händer. Någonstans på vägen förlorade jag mig själv. Någonstans smet en bitter surkärring på istället för mig.När jag öppnar min mail har min farbror skickat en dikt till mig. Han fyller snart 90 år och vet en del om livet:

Livets obändiga lust att leva vidare, att knockas tusen gånger men alltid resa sig upp och komma igen. Alltid! Det gröna gräset dess mjuka vekhet spränger sig upp genom den grå asfalten mot solen. Inget kan döda livet, det förbannat envisa kämpar oförtrutet vidare så länge den snurrar: vår jord – livets hem. Göran

Depression?

Idag har varit en dag i trötthetens tecken. Inte så konstigt kanske med tanke på att vi var på middag igår och kom hem vid tre-tiden. Middagen var ljuvlig och sällskapet härligt. Till förrätt svenska kräftor och kantarellpaj. Pajen var den godaste jag någonsin ätit och kräftorna helt fantastiska. Sedan blev det melon med serranoskinka. Efter det den mest otroligt perfekt tillagade oxfilé man kan tänka sig. Med rösti, hemlagad bearnaisås och röd och vitrandiga ungsbakade rödbetor. Ljuvligt! Efter det goda ostar och sist små chokladpraliner och kaffe med avec. Sällskapet var våra goda vänner och ett nytt par vilket var en mycket trevlig bekantskap. De delade generöst med sig av en nyligen genomgången kris, både personligen och i äktenskapet, och hur de båda jobbat med den och förändrats som personer. En tänkvärd och känslomässig afton! Själv har jag äntligen avslutat mitt chefsuppdrag och dragit ner på takten i mitt jobb. Försöker sakta hitta mig själv igen. Men det är ganska segt! Känner mig in i märgen trött och dränerad på all energi. Har svårt med koncentrationen och att få det allra enklaste gjort. Har hela tiden nära till gråten och egentligen inte lust med någonting. Tvingar mig till att hålla en viss fasad. Jag vet att jag kommer igen om ett tag. Men kanske har jag faktiskt en depression och borde gå till doktorn och få lite medicin. Det har känts så här ganska länge nu!