Så här gick det till

Jag tänkte berätta om tre olika händelser. De som gör att jag ibland känner mig väldigt trött. De som tömmer mig på energi och gör livet ganska tungt. De som gör att jag ibland inte har lust att stiga upp, inte har lust att göra något alls. Men trots dessa tre händelser har jag på något konstigt sätt ändå lyckats skapa mig ett riktigt bra liv. Här kommer den första:

Det var söndag den 6 februari 1966 och stora vackra snöflingor dalade sakta ner över villagatan. Jag såg dem tydligt i gatlampans sken. Vi hade varit på matinée. Jag, lillebror, min bästis och hans bästis. Det gjorde vi ofta, gick på bio. Vi tog tolvan, spårvagnen, till Höglandsbion och såg Zorro, De tre musketörerna och andra spännande äventyrsfilmer. Jag minns inte vilken film vi såg den 6 februari 1966, Men vi var glada när vi åkte hem. Någon av oss hade hittat en femma och det var mycket pengar på den tiden. Det hade gett extra godis att smaska på under filmen. När vi gick backen upp mot vårt hus slog vi kullerbyttor i snön. Lovikkavantarna var blöta av smält snö och runt raggsockorna i pjäxorna satt snön i klumpar. Våra kinder var röda av kylan, ögonen glittrade okynnigt och skratten ekade i den annars tysta kvällen. Klockan måste ha varit runt fem, för bion brukade börja tre.

Plötsligt öppnades fönster ovanför vår garageport. Den porten skulle spela en stor roll några månader senare. Men ännu var det den 6 februari 1966. Pappa ropade att vi skulle komma in genast. Och när pappa sa till så gjorde man som han sa. Men vi tyckte nog att han var lite fånig. Varför var det så bråttom? Kunde vi inte få leka en liten stund till i den vita kalla snön? Fånga snöflingorna, låta dem smälta på tungan och slå fler kullerbyttor på gatan. Snabbt sa vi hejdå och pjäxorna knarrade mot snön när vi sprang in. Det var våra sista steg i barndomens värld. Vi sprang mot vårt öde- mot vår egen katastrof. Runt husknuten, uppför trappan till verandan, dörren går upp- där står pappa. Så fort vi kommit innanför sätter han sig på den vita vackra matsalsstolen. Den med utsirade vackra ben, som pappa målat vit och klätt med ett ljusgrått tyg. Pappa som syr, lutar av, bygger och är så händig. Pappa som är finast i världen spelar teater och sjunger allra vackrast. Min vackra, stiliga pappa som nu ser så allvarlig ut. Han sitter på stolen och framför honom står jag och lillebror. Han håller våra händer. Sen säger han det. Mamma är död! Där och då dör också den lilla flickan som är jag. Och skriket som kommer ur mig har inte tystnad än!