Tiden efter den 6 februari 1966 fortsatte. Livet gick alltså vidare. Vintern blev vår och sedan blev det sommar. Största lillebror och jag skickades till Öland en månad så att pappa kunde vila upp sig. Där skedde händelsen med chokladbiten ”Goding”. Den ska få ett alldeles eget inlägg en annan gång. När sommaren gick mot sitt slut kom äntligen minsta lillebror hem. Han hade bott borta så länge mamma var sjuk, långt borta i Skåne. Det var då jag fick bli mamma. Jag var en liten flicka som just fyllt 11 år och som var fylld av sorg och längtan. Men jag låste in mina känslor och såg till andras behov. Som att vara mamma åt två småbröder som inte längre hade någon mamma. Det var jag som satt på sängkanten och tröstade när minsta lillebror grät efter mamma och inte ville att hon skulle vara död. Det var jag som fick se till att han kom till doktorn och sy igen såret i huvudet när han fått en järngrind i huvudet. Största lillebror tog också ansvar. Han var modig och orädd. Det var han som hittade pappas flaskor och hällde ut dem i vasken. Nästa dag satt vi båda i baksätet i bilen och väntade när pappa köpte nya flaskor. Han sa aldrig något. Varje natt turades vi om att sova i mammas säng. När pappa inte var hemma kunde man snusa på hans pyjamas.

Natten innan den 18 oktober 1966 var det jag som sov i mammas säng. Största lillebror sov hos en kompis. När jag vaknade var det tisdag och vi skulle borsta tänderna med fluor i skolan. Jag fick inte glömma tandborsten! När jag kom ner var vår hemhjälp förvirrad. Hon kunde inte komma ner i källaren. Dörren var låst från andra sidan och garageporten var också låst. Det var då jag förstod men inte tog in. Jag blev bara kall och rationell. Jag sa till hemhjälpen att gå ut i köket och ta med sig lillebror. Jag ville inte att han skulle höra vad jag sa när jag ringde bästa kompisens mamma. Nummerskivan på telefonen surrade lätt när jag slog numret. Mamman svarade och känslokallt, stumt sa jag bara: Pappa har ”tagit självmord”! Hon sa åt mig att gå till skolan så då gjorde jag det. Men jag glömde ju tandborsten! Så jag fick gå hem igen efter en liten stund. Det stod en polisbil utanför huset och det var då jag på riktigt förstod - och dog en andra gång. Hur många gånger kan en människa dö? När jag kom in i köket reste sig poliserna och gick. Lite senare satt min farbror på en stol i ett vardagsrum och berättade. Pappa är död! Sedan böjde han sitt huvud och grät och jag kände att jag borde klappa honom på huvudet och trösta. Men jag kunde inte. Jag kunde inte gråta heller. Men jag fick till uppgift att gå tillbaka till skolan och hämta största lillebror. Som ett offerlamm på väg till slakt fick jag leda min lillebror hem. Hem till dem som skulle berätta för honom att hans pappa var död. Jag undrar hur de tänkte där?

Senare på dagen gick jag ner i garaget. Där stod vår gröna Opel Rekord. Bakom den låg tre stora kuddar på rad vid avgasröret. Jag tror att de var senapsgula. Jag undrar vad pappa tänkte när han la sig där? Jag undrar om han tänkte på sina tre barn som sov tungt i natten med gråt i sina hjärtan? Jag undrar om han tänkte på att deras mamma var död? Jag undrar om han tänkte på var de skulle ta vägen när deras pappa också var död? Jag undrar om han tänkte på hur mycket sorg små barn orkar bära? Jag undrar om han förstod vad han egentligen gjorde? Stackars fina pappa!