Den tredje händelsen

Jag stängde datorn och gick upp för att lägga mig. Men i mitt inre river känslorna och vägrar att stilla sig. Jag måste ner igen och fortsätta skriva. Jag vill dela den tredje händelsen med er redan nu ikväll. Kanske kan jag sova lugnt sen – för första gången på tre nätter. Så nu kommer den tredje händelsen. Den tredje - och kanske den allra tyngsta. Vad är det hemskaste när man är liten? Att mamma och pappa dör. Vad är det hemskaste när man är vuxen? Att ens barn dör. Hur kan man överleva alla dessa saker i samma liv? Jag vet inte. Men jag lever- även om jag undrar ibland.

Så här skrev jag till min dotter i juni 1980. Hon är knappt tre år och har just fått diagnosen hjärntumör. Jag befinner mig på neurokirurgen i Lund.

"Jag sitter och skriver detta i sängen. Du ligger intill mig i en mindre säng, och man märker dina andetag på att lakanet skälver. Ingenting hörs i rummet. Utanför den stängda dörren hör man då och då ljudet av en klocka som ringer. Någon vill ha hjälp. Sköterskor och biträden som hastar i korridoren, skyndar extra vid tre signaler. Larm!

Jag vill också larma, be om hjälp. Mitt hjärta slår hastigt och det gör fysiskt ont. Som en tyngd, en kramp. Mitt barn ligger här, döende i sängen. På nytt står döden bredvid dig, rycker i dig, smyger sig på dig. Jag vet inte hur länge du har kraft att stå emot. ”Göm mig”, ber du mig ibland när du är vaken, och försiktigt lägger jag upp lakanet över ditt lilla ansikte. Känner du dig trygg därinne älskling? Är det för svårt för dig att uppleva världen omkring dig?

Din hand kommer fram ibland för att hålla i min och det är det enda jag kan göra för dig. Att ständigt finnas där för dig.

Det är svårt att få fram känslan nu av dina knubbiga armar om min hals. Svårt att minnas hur det kändes att lyfta upp din varma kropp i min famn. När jag nu lyfter upp dig, och du gråter av smärta, då känner jag din smärta i min egen kropp. Din kropp är så tunn där under lakanet. Nu är du tunn som en liten fågelunge. Din lätta andhämtning är svår att höra och din röst är svag och sluddrig. Älskade unge, lämna mig inte!

Den 26 augusti 1980. Sakta rullade tårarna över mina kinder, ner på dig älskade barn. Det fanns ingen återvändo. Vi hade kommit fram till slutet nu. Vi skulle mista dig. Om bara några timmar skulle du lämna oss och aldrig komma tillbaka. Jag gjorde ingenting. Satt bara stilla och grät. Du andades väldigt lite nu! Jag kröp upp till dig i sängen och vi satt där båda två och höll dina händer. Din pappa och jag. Allt var så tyst och lugnt. Du andades svagt en gång…och så en gång till. Sedan kom det inget mer. Du sov…. och du skulle aldrig vakna igen. Jag böjde mitt huvud ner mot ditt bröst och grät. Du hade lämnat mig!"