1967

Det är kall mörk vinterkväll i Stockholm. Jag är 12 år. Året innan dog min mamma och min pappa med sju månaders mellanrum. Jag och mina bröder skingrades till olika släktingar. Efter knappt ett år sattes jag på internatskola i Stockholm. Nästan varje helg besöker jag min familjs vänner eller släktingar. Min farmor, goda vänner, min bästa väns familj. När jag är hos henne kan jag låtsas att ingenting har hänt. Att jag bara är hos henne och leker och sover över. Hon bor två villor ifrån vår. Allting runtomkring är vant och hemma för mig. Söndag kväll ska jag tillbaka till skolan. Jag går backen ner till spårvagnen. Förbi vår villa där det bor en annan familj nu. Förbi andra villor där det lyser i fönstren och där familjer äter middag tillsammans. Efter ett tag ska barnen gå och lägga sig och deras mammor och pappaor stoppar om dem och säger godnatt. En del av dem är mina gamla klasskompisar. Jag åker några stationer med spårvagnen och byter sedan till tunnelbanan. Efter ytterligare färd med den kommer jag till pendeltågsstationen. Den är öde och jag får ofta vänta en stund på tåget. När jag andas kommer rök ut i den kalla kvällen. Mina tår domnar bort. När tåget kommer kliver jag på. Jag sitter i vagnen och det är nästan alltid bara jag och en eller två till som åker. Jag sitter stilla på bänken och ser mig själv i tågets ruta. Inom mig är det bara ett stort svart hål och en massa ångest. Men jag vet inte då att det heter ångest. Jag är 12 år och har inga ord för min sorg. På den tiden fanns ingen krisbearbetning och inga barngrupper. På den tiden fanns ingenting. Man låtsades som ingenting, så hade det aldrig hänt. Den där bilden av mig själv, ensam i tågvagnen, är riktig ångest för mig. När tåget stannade vid stationen där jag skulle av hade jag en lång promenad framför mig. Den gick genom ett ganska öde område fram till internatskolan. Där väntade en säng på mig i ett ensamt rum. Ingen mamma och ingen pappa stoppade om mig. Mina bröder var långt borta på en helt annan plats. Jag var 12 år och alldeles ensam i världen. Jag tycker det känns som en väldigt sorglig bild!