Tåget

Jag tänkte just gå in och skriva ett inlägg om livet. Om det snabbtåg som jag sitter på och som susar fram i en allt snabbare takt. Som stannar till vid stationerna men aldrig så länge att jag hinner göra något där. Jag hinner inte stiga på eller gå av, jag hinner ingenting. Jag tror att tåget ska gå åt ett håll och så går det åt ett helt annat. Fort fort. Hjärnan sprängs av att försöka hålla koll på vart tåget åker. Av att försöka se var det kan vara bäst att stiga på, eller av. Jag vet inte vad som är bäst! Ibland skrattar jag åt det tokiga och försöker småprata med medpassagerarna. Ibland gråter jag åt att inte ha koll och tycker att alla andra är dumma som inte fattar vad som händer. Någonstans på vägen förlorade jag mig själv. Någonstans smet en bitter surkärring på istället för mig.När jag öppnar min mail har min farbror skickat en dikt till mig. Han fyller snart 90 år och vet en del om livet:

Livets obändiga lust att leva vidare, att knockas tusen gånger men alltid resa sig upp och komma igen. Alltid! Det gröna gräset dess mjuka vekhet spränger sig upp genom den grå asfalten mot solen. Inget kan döda livet, det förbannat envisa kämpar oförtrutet vidare så länge den snurrar: vår jord – livets hem. Göran