Mitt hjärta!

Ibland kommer dåtiden farande och slår till hårt. Det händer inte så ofta, men då öppnas dörren till mitt hjärta, som alltid står på glänt, och som en lavaström väller sorgen fram. Förr var den våldsam, forsande, glödhet! Nu är den oftast trögare, långsammare och på ytan inte lika glödhet. Men den gör fortfarande ont när den kommer. Den 6 februari 1966 tog min barndom slut. Jag skulle fylla 11 år om en dryg månad. Det var söndag, en iskall vinterkväll, och stora snöflingor föll som lovikkavantar från himlen. Det var tyst och lugnt i villakvarteret i Stockholm. Vi lekte på gatan i ljuset under en gatlykta. Plötsligt slogs ett fönster upp i vår villa och pappa ropade in mig och lillebror. Han satt på en stol innanför dörren och berättade genast: Mamma är död! Mitt hjärta gick sönder och lavaströmmen startade. Jag skrek. Det skriket har aldrig riktigt tystnat. Den 18 oktober 1966 skrek jag inte. Då grät jag tyst! Den dagen dog pappa! Den 26 augusti 1980 krossades det sista av det som återstod av mitt hjärta. Då dog min förstfödda! Min underbara, djupt älskade och efterlängtade dotter. Två år och sju månader gammal. På tre månader tog en hjärntumör henne ifrån mig. Långsamt lärde jag mig att leva igen. Inte bara att överleva. Idag är det den 20 augusti 2009. En årsdag närmar sig och dåtiden drabbar mig med kraft. Då gråter jag ganska stilla i kudden. I nattens mörker. Då går mitt hjärta sönder igen. Mitt hjärta som är lappat och lagat så många gånger. Det är därför det är lite skört!