fredag, september 30, 2011

Kvällstankar

Sitter i soffan och ser på Idol. Läser igenom ovanstående och fundera över mig själv, mitt liv, mina känslor. Så länge jag känt sorgen, smärtan, hålet och krampen i bröstet. Men också annat. Glädje, kärlek, lycka och stolthet. Stolthet över mina barn. Mina vackra, underbara fina barn. Som alla blivit sådana fantastiska människor. Glädje över att de alla verkar ha hittat rätt i livet men har mycket spännande framför sig. Lycka över att de vid sin sida har de allra finaste pojk- och flickvänner man kan tänka sig. Lycka över att de gärna kommer hem på söndagsmiddag när jag orkar laga den. Lycka över att äldsta sonen redan bokat plats för mig hemma hos sig när jag verkligen inte orkar mer. Lycka över stora varma bamsekramar av söner som är större och starkare än jag och lycka över små fina ord från dottern.

Jag känner också glädje över att ibland då och då kunna ställa upp för någon annan som har det jobbigt och svårt och känna att mina ord gör nytta.

Så mycket som är bra och ger livet mening. Jag önskar att jag kunde vila i det och slippa det stora svarta. Slippa sömnlösheten och gråten i halsen. Slippa tröttheten och förlamningen. Slippa krampen i bröstet som känns allt oftare. Krampen som kommer från kampen att hålla skriet inom mig. Skriet som ständigt ekar inom mig och som jag tryckt undan så länge. Skriet som aldrig någon har hört men kanske många anat. Skriet som studsar mellan cellerna i kroppen och sprider värk i varje del. Skriet jag dämpat så många gånger i kudden och skriet som aldrig tystnar. Nu måste jag släppa ut skriet och slippa krampen. Jag måste sluta kämpa emot och låta allting komma och välla ut i det fria. Jag hoppas jag kan stå stark i stormen!