En dag för några år sedan ringde telefonen. Det var mellanbror. Vi pratar ofta i telefonen sedan han flyttade tillbaka till Stockholm. Han är min bästa vän, min själsfrände, min tvillingsjäl. Han är den som känner mig allra bäst och som kommer ur samma blod. Han känner mina svagheter och han känner mina styrkor och han vet precis allting om mig. Vi har skrattat så mycket tillsammans och delat så mycket sorg. Vi har bråkat och enats, retats och kramats. Han är envis som få min mellanbror och hans principer kan driva vem som helt till vansinne. Men han är ärlig och klok och modig och fin och blir älskad av alla han möter. Han har funnits vid min sida hela livet och närhelst jag behöver så lyfter jag luren och hör min mellanbrors röst. När det ringer den där dagen för några år sedan så hör jag allvaret i hans röst. Jag hör – men vill inte höra. Jag vill inte höra när han berättar att han fått cancer. Jag vill inte höra när han berättar att det är samma som mamma hade, jag vill inte höra när han berättar om strålning och operation om cellgift och sjukhus. Jag vill bara skrika och sparka och slåss och hata och jag dör tusen dödar igen.
Nu flera år senare finns han fortfarande här mitt i livet hos oss och jag är så tacksam. Han är levande, varm och stark och alltid i min tanke och mitt hjärta. Jag kan när som helst känna känslan av hans varma hand i min och jag vet att han alltid leder mig rätt. Ett liv utan honom är ett omöjligt liv.
